I slutet av augusti fick jag ett mail av kompisen Per Erixon i Uppsala som började "Jag vet att du vill" och frågade om jag ville följa med på en whiskyresa toppad med provning av 13 stycken Springbank 21 och en Candenhead 175-årsjubileumsprovning på Dornoch Castle. Det tog säkert två minuter innan klartecknet kom och resan började planeras. Ett tredagars event med mat och två kanonprovningar för bara 500 pund gick inte att ignorera. Efter en tur norröver kom vi på måndagskvällen till Dornoch för middag och inventering av baren.
Dornoch Castle samt destilleriet.
Historik
Bröderna Phil och Simon Thompson driver familjehotellet Dornoch Castle med en prisad whiskybar fylld med rariteter och gamla buteljeringar till rimliga priser. Man kan tänka sig att det är lite lågt med turisterna på vintern och därför har de börjat satsa på specialwhiskyevent, efter denna Springbank/Cadenhead-special blir det i mars en Glenfiddich-special, och andra kommer säkert framöver. Detta event sträckte sig 3 dagar med 2 stora provningar och lockade ca 25 personer från bland annat Nordamerika, Tyskland och Ryssland. Från Sverige räknades in 7 deltagare så vi var väl representerade.
Springbank 21.
Springbank 21 Single Cask
För något år sedan började Springbank släppa ut en mängd Single Cask Springbank 21, istället för att som vanligt pytsa ut ett fåtal flaskor som ungefär motsvarar ett fat för varje land. Totalt släpptes 13 stycken och amerikanska whiskyentusiasten David Knopfler tyckte att det måste kunna gå att få tag i allihopa. Med bland annat hjälp av Magnus Fagerström i Sverige stod han plötsligt där med allihop, publicerade en Facebook bild o sen då? Bröderna Thompson hörde av sig och frågade om det inte skulle gå att öppna allihop och prova dem på ett event på deras hotell? En nivå fem nördprovning helt enkelt.
Som provningsledare hade Angus Macraild engagerats. På senaste tiden har han figurerat mycket som gästprovare på Whiskyfun och han är även gått ut och erkänt att han är mannen bakom den bitvis väldigt underhållande och träffande satirsidan Whisky Sponge. Hans humor märktes väl hela den väldigt underhållande provningen, till exempel när han kom till den franska utgåvan. Sniffandes undrade han vad vi kan hitta i denna, kanske en aning arrogans, medans han anade undanhållen skatt i den från Schweiz.
Angus Macraild.
Det diskuterades om det fanns någon tanke i urvalet av fat och vad som gick till olika marknader. Enligt Mark var det som vanligt i bolaget ingen större tanke bakom hur det blev, endast att de största marknaderna fick stora Butts medan resten var från Hogsheads. Det var inte specificerat men konsensus var att det nog var "seasoned" refill sherryfat jäms över, utan tendenser till svavel. Faten var mestadels från 1995, inte helt konsekutiva men nära varandra i produktion. Alla var på naturlig fatstyrka och låg mellan 47.5 och 49.8 procent. Enligt Angus är mitten av nittiotalet bra Springbank överlag och en period då de fått mera fason på sin produktion efter mera variation och svajig kvalitet sent 80 och tidigt 90-tal.
Provningen var uppdelad i två set, först ut var fastlands-europa med Belgien först ut följt av Danmark, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Sverige och Schweiz. Det var spännande att försöka hitta skillnader som faten gett och hitta destillerikaraktären som borde skina igenom lika dan. Angus vy var att "Snickers, jordnötter och sälta" är typiskt Springbank. Personligen gillade jag Frankrike och Tysklandsutgåvorna som hade lite mera rök än de andra, men majoriteten gillade den Nederländska bäst. Den hade nog mest tanniner och "Sherry" från fatet men jag tyckte den var lite instängd.
I pausen serverades typiska brittiska sandwichar och haggisbollar, jag piggade på mig med en espresso o sen körde vi fortsättningen. Av de tre sista var de 3 från Butts (Uk, USA och resten av världen). Butt-varianterna var som väntat överlag lite mindre fatiga, men i detta heat, och överlag, vann Taiwans fat. Detta var den enda 1994:an och den hade tydliga Sherryinslag.
Naturligtvis smuttades det väldigt försiktigt på drammarna och jag "vattade" sen ihop alla hogsheads till en mera "vanlig" 21:a. Den kändes lite spritig och väldigt kryddig, men mjuknade och blev väldigt trevlig med en skvätt vatten (jag vattnade inte de individuella innan). Nåväl, enligt Serge på Whiskyfun var den Engelska en 93-poängare och den var långt ifrån kvällens vinnare så det var rejält trevliga virrar allihopa.
Cadenhead.
Cadenhead 175
På tredje dagen dukade Mark Watts från Cadenhead, som är ett systerföretag till Springbank, upp till en jubileumsprovning med det bästa han kunde gräva fram. Efter en hård kväll i baren och med en lång körning hem efter provningen började han enligt egen utsago lite "grumpy" men tinade snabbt upp och det blev en mera varierad och ännu mera underhållande provning än dagen innan.
Först ut var Heilanman 45. Denna 1971:a från ett hemligt famlijeägt Speysidedestilleri hade tyvärr gått under 40%-strecket (38.3%) men buteljerades ändå och såldes som "Spirits drink" för ynka 80 pund. Marks antydningar om var den kom ifrån var nog omöjliga att missa, bland annat tog han upp telefonen som om den ringt, "Hello George, we are drinking your whisky right now".... I alla fall, väldigt god och värdig att kallas whisky. Cadenheads har för övrigt rätt att buteljera 2 fat om året som anger Glenfarclas (oklart vem som håller räkningen...).
Heilanman 1971.
En 35-årig Glen Grant var nästa ut. Denna räddades vid 40.5% och kunde buteljeras som whisky. En lätt och lite pepprig dram. En 23-årig Glenlossie på modiga 56.1% var nästa ut innan en förvånandsvärt naken och old-style bourbonfatslagrad Mortlach 30 på 51% kom fram. Mark berättade bland annat att jobbet som säljchef på Cadenhead är bra, en aktieägare och inga säljmål. Cadenheads har för övrigt under sin 175-åriga karriär aldrig ägts av någon med en arvinge, och den åldrige Mr Wright har en stiftelselösning för att se till att Springbank/Cadenhead fortsätter att "tjäna" Campbelltown. Mark ska byta position och ser detta som en (av många) avskedsturnéer innan han drar sig tillbaka från mässtjänst. Han och hans två medarbetare tillämpar demokrati angående buteljeringar, de har en röst var och han fem... De äldsta faten de har i lager är en 63:a Carsebridge och en Glenfarclas från 1965. Mark ser en tendens till avmattning av marknaden och att mycket halvgammal whisky på fat är lätt att få tag på, speciellt om man inte får namnge destilleriet. De köper och säljer oftast via brokers för att undvika spårbarhet, lite som att använda en hallick när båda ändå vill ha sex med varandra. På senare tid har deras lagerhusprovningar i Campbelltown blivit en stor succé, om det räknades som ett land skulle det vara 4:e bästa landet för Cadenhead.
Efter pausen var det dags för Banff 40. Denna whisky la Mark undan direkt när provningen kom på tal, och den var en fantastisk "gammel-stil"-whisky som trots åldern höll modiga 51.2%. För mig helt klart eftermiddagens vinnare. Vi växlade sedan in i rökträsket med en mycket trevlig och sherrykraftig 27-årig Highland Park. Denna har fått en finish på Sherryfat i nio år, på gränsen till vad den klarade. Mark förklarade att såklart lägger man inte över en bra whisky på ett annat fat, det gör man bara när whiskyn faktiskt inte håller måttet. Cadenhead och Springbank försöker hålla sig borta från korta finishar och kör mera "second maturation" när det behövs. Ju tidigare man kan upptäcka att ett fat inte gör sitt jobb ju tidigare kan man rädda det och göra något bra av det.
Andra rökaren var en 25-årig Irländsk Cooley på 51.3%, härligt söt-citrus-rökton och för mig provningens tvåa. Sista virren ut var en blended (vatted) Islay, en mix av Caol Ila, Bowmore och Ardbeg som spenderat sina sista 4 av 25 år på sherryfat.
Sist i flighten var en Caroni Rom som lagrats 18 år i Storbritannien och på modiga 66.3%. Jag ville inte sabba whiskysmaken så denna åkte ner i en sampelflaska för en annan kväll. När alla trodde provningen var över tog Phil Thompson till orda. Han tyckte det varit mycket snack om Caperdonich och plockade fram en 20-årig Cadenhead Caperdonich och bad alla rensa varsitt glas. Denna dram var fylld med sälta, citrus och malt, mycket god. Mark tog upp att hans barndomshem revs för nya Macallanbygget, och han satt på taket kvällen innan och drack 25-årig Macallan. Han drack även Caperdonich på resterna när den hade demolerats, och nu med tanke på mängden fat Tullibardine de har funderar han på att sätta sig på deras tak för att se om det kan ge en liknande effekt...
Springbank 21.
Lagom när denna dram började tryta tog John som driver Fiddlers Inn fram en 21-årig Glen Ord och ny glassköljning följde. Inte kvällens bästa, gräsig och maltig men ändå trevlig. Mark avslutade med att prata om det roliga och svåra med blindprovningar. För ett par år sedan på maltstock hade han samma dram i två glas och bara en av femtio provare tog det. Flera gånger diskuterades det runt ämnet att framförallt måste whisky få vara skoj, även om man gör dessa typer av provningar, och jag håller definitivt med.
Efter dessa fantastiska provningar var farten i baren lite låg på kvällen. På resan gjorde vi också ett antal destilleribesök, bland annat brödernas mikrobryggeri på bakgården, så fortsättning följer.
© All text och samtliga bilder tillhör Mattias Johannesson.
