Italiensk höjdarwhisky

Av: Mattias Johannesson

Medan Dalwhinnie och Braeval tävlar om högst belägna destilleri i Skottland, med en höjd på drygt 300 meter, gör inte Puni i Italiens Sydtyrolen något stort av sitt läge på runt 900 meters höjd och med alper som sträcker sig uppemot 4 000 meter runtom. Det ligger i Glurns, nära det otroligt natursköna Reschen-passet i hörnet där Italien, Österrike och Schweiz möts. Detta är längs en av Romarnas gamla handelsvägar över alperna och inte långt från där den berömda ismannen Ötzi hittades för nåt tiotal år sedan.

Sydtyrolen är en tyskspråkig del av norra Italien mest känd för att leverera stora delar av världens äppelproduktion, totalt närmare en miljon ton om året. Sedan 2012 produceras på familjeföretaget Puni också Italiens enda maltwhisky, och nu har de första riktiga virrarna släppts.

Punis destilleri är väldigt annorlunda, och ligger i en fantastisk miljö omgiven av höga alptoppar.

Jag tyckte det var hyfsat långt att köra till Box i Ådalen, men att köra till Puni är i runda slängar tre gånger längre, närmare 200 mil från Linköping. Men, planeras en bilsemester som inkluderar passage genom norra Italien var det inget större besvär att svänga förbi destilleriet för ett besök. Tyvärr ankom vi kvart över tolv, och fann raskt att det var lunchstängt tolv till två. Nåväl, efter en traditionell schnitzellunch på en alpsluttning och avlämnande av familjen i Reschen återkom jag senare under eftermiddagen. På grund av språkförbistringen, min tyska är dålig och min italienska obefintlig, så är detaljinformationen något skral.

Destilleribyggnaden är en av de häftigaste jag sett, en kub byggd av stora glest placerade tegelblock täcker själva byggnaden. Destilleriet självt förefaller vara klätt med gamla hederliga Forsnäs-plattor, tillverkade i metropolen Österbymo där jag växte upp, och på vars fabrik vi hade vår första replokal. Punikuben sägs representera harmonin mellan tradition och modernt tänkande hos Puni.

Banne mig om inte själva byggnaden är
isolerad med Forsnäsplattor!

Produktion

Spritpannan tar runt 2 kubik
och har smal hög hals.

Produktionen är traditionell i det att skotska pot-stills och jäskärl av trä används. De är läckert placerade i källaren på destilleriet/besökcentret, och kan skådas genom glasskåp från ovan. De gör enbart maltsprit, dock otraditionell då malten är en mix av råg, vete och kornmalt. Mycket av säden odlas lokalt men kornet kommer från Bayern, som ligger några timmar och några höga pass norrut. Den sprit som buteljerats hittills är orökig, men man kunde köpa godis gjort på rökmalt så jag tror att röksprit är på gång också. Enligt vad jag hittat i Malt Whisky Yearbook så körs långa jästider - drygt 3 dygn - för att få fram mycket smaker, och pannorna har smala höga halsar och "boiling balls" för att ge ren sprit. Det sägs också att det lägre lufttrycket vid hög höjd - som ger en lägre kokpunkt - gynnar fruktiga och lätta estrar i destillationen.

Punis malt. Vete, råg och
korn är de malter som används.

Lagringen sker vid destilleriet, där de stora variationerna i temperatur ger snabb mognad. För långlagring används även gamla bunkrar. Trakten har många bunkrar från andra världskriget när man ville skydda sig mot invasion från norr, och i en av dessa har Puni - kanske inspirerade av Mackmyra och deras gruvlagring - funnit ett stabilare klimat.

Bilden ovan: Besökscentret har en väldigt häftig design.Tyvärr var det svårt att få till en riktigt bra bild på grund av ljusinflödet genom fasaden och de många glasytorna.

Prisbelönta
Puni är redan prisbelönt, framförallt har de vunnit designtävlingar för sin pot-still influerade flaska. I Whisky Magazine tog de hem fyra av sex designklasser. De har även snabbt samlat på sig ett antal medaljer från t.ex. IWSC men min känsla är att alla får medaljer - massor med medaljer - i dessa tävlingar. Puni Nova vann för övrigt Whisky Magazines bästa Italienska whisky, men det är väl en bedrift i klass med att Mackmyra på tidigt 2000-tal alltid vann bästa Svenska whisky.

Bilden ovan: De hade även limiterade, signerade och fatstarka varianter till salu, men jag nöjde mig med att köpa standardutgåvorna (jag härstammar trots allt från Småland).

Produkter
Förutom whisky så produceras en Baileyslinkande likör på maltspriten, och de har innan det blivit whisky släppt ett antal Aqua Vitae Cereale-varianter. Lite smaknoter i åldersordning.

Pure
Pure är råspriten, lagrad sex månader på ståltank och sedan nedspädd till 43%. Lagring på ståltank är vanligt för den fruktsprit som oftast bränns runt om i södra Europa, och smaken drog väldigt mycket åt inlagda päron. Jag hade inte gissat sädessprit blint på denna, väldigt ren, fruktig och helt okej.

Red
Red var den första fatlagrade versionen som släpptes. Den har legat 6 månader på Marsalafat. Marsala är ett sherryliknande spritat och oftast sött vin från Sicilien. Här var det mera whiskyliknande toner, med tydliga honungs och vaniljtoner från fatet. Naturligtvis väldigt ungt ännu, men inga fulsmaker.

Alba 30 månader
Detta var sista icke-whiskyreleasen av Alba, släppt 2015 och lagrad 30 månader på Marsala och Pinot-Noirfat. Namnet Alba kommer alltså inte av vitek, utan menas som soluppgång och är det gaeliska namnet för Skottland (säger de). Ungt och vinöst, men helt klart drickbart.

Alba och Nova är bägge tre år och 43%, utan färg
eller kylfitrering. Stora skillnader i färg!

Alba 01 2016
Detta är den första riktiga whiskyn som släppts, först i limiterad fatstark utgåva 2015 och nu i standardutförande 2016. Efter de tre åren i Marsalafat har den fått en finish i före detta Islaywhiskyfat för att blanda in lite röktoner i den mörka frukten. Doften och smaken påminner om en sherrylagrad rökwhisky, mycket syrlig från träet och med en skön röktouch. Vattnad övergår den till samma fruktighet som råspriten och tyvärr blir den både i doft och smak då tristare. Jag tycker den känns mycket mera mogen och balanserad än en treåring, klart bäst av Punis sortiment.

Nova 01 2016
Denna är lagrad mera traditionellt i viteksfat - ex Bourbon och refill får man förmoda med tanke på den bleka färgen. Emballaget påstår även europeisk vitek, som väl inte existerar, men flaskan nämner bara europeisk ek. Faten verkar i alla fall inte nya då de inte gett någon större bitterhet eller färg. Doft och smakmässigt drar den mot trippel- eller hybridpanne-destillat, väldigt ren, söt och gräsig, och päronen kommer fram med lite vatten. Inte dålig men inte min stil.

Sammanfattning
Sammanfattningen blir en väldigt fruktig och ren whisky, jag märker inte den typiska kryddigheten som råg brukar ge. Trots ungdomen är det bra balans och trevlig whisky, utan den träkick som ofta förekommer hos ung whisky från nya och/eller små fat. Med en årsproduktion på under hundra tusen liter lär de inte göra något större hot mot jättarna i Skottland, men är helt klart ett bra insteg för Italien i whiskymarknaden. Whiskyn har idag väldigt liten distribution, jag lyckades inte ens hitta den i någon affär i Sydtyrolen, men den importeras av La Maison du Whisky i Frankrike och kan beställas därifrån.

Namnet Puni är det räto-romanska namnet på bäcken som rinner genom byn och som ger destilleriet vatten. Alla som gillar höga berg, skidåkning, cykling eller vandring rekommenderar jag varmt att åka till Reschenområdet, och väl där besöka Puni.

Genom gluggarna i tegelväggen ser man
även mitt i juli ut över snöklädda alptoppar.

Bilden ovan: I Reschensee står tiden bokstavligen still. När dalen dämdes upp på femtiotalet dränktes flera byar, och kyrktornet fick då stå kvar som monument.

Besök gärna Puni Destillerie på webben:
https://www.puni.com/

 

© All text och samtliga bilder tillhör Mattias Johannesson.