Som enda "sörlänning" från söder om kanalen lyckades jag nästla mig in till Everts fullmatade Smögenvertikal på Jolla Choklad & Dessert i Norrköping nyligen. Evert Holmberg, som många känner från bakom Berntson Brand´s monter på mässorna, hade genom kontakter, hot och mutor lyckats skaffa alla officiella Smögensläpp, några exceptionella privatfatsbuteljeringar och ett par fatprov att avnjuta. Som om inte detta räckte dukade Jolla-teamet fram "rysk-tysk-svenska" delikatesser till nästan varje virre.
För att vi skulle komma i stämning ombads vi först stoppa näsan i en liten doftorgel. Pang på rödbetan med Smögens råsprit. Det var inte bara den vanliga drygt 70%-iga varianten, först ut var 75%-igt från precis när hjärtat börjar, och sedan den drygt 60%-iga sluttampen. Jag har haft förmånen att tidigare dofta mig igenom hela körningen hos Pär Caldenby på Smögen, men det är alltid häftigt att notera skillnaden ifrån den fruktiga första delen till den tyngre och fetare sista delen av hjärtat och fundera på hur mycket skärningen av hjärtat gör för karaktären.
Vidare i doftorgeln var syskonfat till Sauternes-singlecasken som kom i höstas, med olika rostningsgrad i faten som enda skillnad. Rostning och kolningsgrad är någonting som mer och mer poängteras och kontrolleras noga av destillatörer, i takt med mer och mer användning av relativt "nya" fat, och det ger som många nu märker stora skillnader i resultaten. I dessa två var kraften och kryddigheten påtagligt kraftigare i den ena.
Sist ut i orgeln var tre prov från de batcher med egenodlat korn som destillerades 2011, ifrån nya amerikanska och franska ekfat samt en tydligt mildare variant från ett fräscht ex-bourbonfat. Den påtagliga kryddigheten och rödfärgen ifrån den franska eken stack som väntat ut mest av dessa.
Smögen
Något lite om Smögen Whisky. Destilleriet är designat och drivs av Pär Caldenby och har varit i gång i snart 6 år. Pär har mycket klara visioner för hur hans whisky ska bli, kraft och karaktär är ledorden och att fjäska med insmickrande smaker ingår inte i konceptet. Destilleriet är verkligen att betrakta som mikro, Pär gör nästan allt helt själv i liten skala med organisk tillväxt istället för att blint gasa på och rikta in sig på att frälsa och sälja till alla. Det är hårt torvrökt malt som gäller och tonvikt hittills i buteljeringarna på "nya" franska ekfat. Allt buteljeras utan utspädning vid en styrka på som ibland når en bra bit över 60%. Undertecknad har jobbat en del åt Smögen på mässor och hade förut provat de flesta av dessa, men de av kvällens whiskies jag inte provat innan lockade mig till denna provning.
Evert och Jolla presenterar provningen.
Sherry Project
Som förberedelse inför provningen hade Evert nyligen varit hos Pär och gjort hans endagars whiskyskola. Vid diskussion om provningen hade mäster Caldenby insisterat på att provningen skulle starta med den mest koherenta delen, Sherry Project. Projektet startade sommaren 2011 då ett gäng quarterfat på drygt 100 liter fylldes. Alla kom ifrån franska tunnbinderier, av fransk ek och var hårt rostade. De flesta av dessa fylldes helt nya med nyspriten destillerad på Optic malt rökt till 50+ ppm fenolhalt, men 4 av dem hade tidigare fått en Sherrymättning. De nya faten rackades efter knappt 3 år över till tre stycken 500-liters Sherry butt-fat för en varierande finishperiod. De fick en finish på fyra, åtta och fjorton månader innan de buteljerades som 1:1,1:2 och 1:3. De fyra sherry-quarterfaten i 1:4 buteljerades samtidigt som 1:3 efter drygt 4 år. Målet är att visa vad olika grad av Sherryfinish kan ge till en whisky.
Sherry Project med tilltugg.
När Jolla dukade fram "tilltuggen" började jag förstå att detta inte var en vanlig whiskyprovning utan en rejäl whisky och maprovning. Hon matchade den kraftiga rökigheten och kryddigheten med krämiga små rätter. Först en spenat och kycklingsallad, kokt färskpotatis med rysk - osötad - inlagd sill med gräddfil och gräslök till 2:an och en muskotkryddad majssoppa till 3:an. Tydligen hade en liknande majskreation serverats på förra provningen, men det gick inte att bevisa då alla glupskt åt upp den innan den kunde fotas. Alla ombads därför vänta med att hugga in till soppan vederbörligen dokumenterats. Till 1:4:an serverades en riktig jordenrunt-blandning, kallrökt lax med wasabikräm och en liten Bruschetta.
Jag tyckte att det var häftigt hur väl det gick att sippa fatstark whisky till maten, och det vart klart annorlunda intryck av både maten och spriten när de blandades i munnen. Ihop med maten vart det svårare att genomlysa och jämföra whiskyn, om nu det ska vara nödvändigt. Det är helt klart stora skillnader mellan dem, men personligen har jag svårt att identifiera och kvantifiera den variareande graden av Sherryfatsinfluens. Hur som haver så var det hela gott och stämningen och samtalsvolymen steg raskt. 1:3 "vann" för mig och flera andra både dryck och mat-mässigt i denna inledande omgång.
Evert serverar den fantastiska majssoppan.
Franska Kvarter
Andra set var uppdelat i två delar och började med syskonen Primör och French Quarter. Det som gör dem till syskon är att de till största delen består av whisky lagrad på (anar någon ett tema?) nya hårt rostade franska quarterfat. Primör var Smögens första släpp 2014, med whisky som precis gått över 3-årsstrecket, och French Quarter från i våras är året äldre. Primör har även ett före detta Bourdeauxfat i mixen så helt lika är de inte, men det brukar ju inte syskon vara.
De är båda rejält kryddiga vilket till viss del maskerar den kraftiga rökighet som de har. Med vatten lockas röken fram mera, men även tycker jag ofta en väl kraftig spark av bitter ek. Får glaset stå till sig mildras bettet, men jag brukar sällan orka vänta så länge och njuter oftast dessa outspädda för säkerhets skull.
Matchningen utgjordes av små smörrebröd på kraftigt mörk rågbröd med en Skagenröra och den "på varje rysk middag nödvändiga" vintersalladen. Eftersom vintersallad var okänt för många utbröt en diskussion om vad det kunde vara, och Jolla förklarade att det i det gigantiska Ryssland på vissa ställen alltid är vinter, andra aldrig, så salladen kommer nog från någonstans i mitten. Den var i alla fall krämig och god och jag identifierade gröna ärtor i mixen.
Här reflekterade flera över hur bra en 3-årig whisky bevisligen kan vara, och i min mun "vann" ynglingen Primör-Skagenkombon över storebror French Quarter.
Set 2 startade med Primör och
French Quarter ackompanjerade av smörrebröd.
Single Casks
Andra halvan av set två samlade de tre Single Casks som hittills släppts. Pär har nyligen aviserat en nästa utgåva som tyvärr på grund av Systembolagets framförhållning inte kommer ut förrän sent i höst.
Dessa presenterades i den ordning de släpptes och först ut här var 20/2011 som var ett före detta Makers Mark-fat som mognade extremt bra och buteljerades vid dryga 3 år. Denna ger en mera "naken" version av Smögen med mera markerad maltighet och rök än de andra och är en av mina favoriter. En bit varmrökt lax med pepparrot och färskpotatis matchade den väl. Fat 7/2011 har tidigare innehållit det enligt Evert överhypade Sauternesvinet, som genom att utsätta druvorna för en typ av röta ger ett koncentrerat unikt kryddigt och extremt sött vin. Pär lyckades få tag i ett gäng bra nyligen tömda Sauternesvinfat och just 7/2011 hade en lite annorlunda rostning (mellan +) och mognade fortast. Sötvinsfat och rökig whisky är en kombination som jag ofta tycker funkar bra, och det gör det i denna. Sötman i whiskyn matchades med en syrlig rödbets- och surkålssallad med kyckling och rosépeppar.
En fantastisk rödpepparkryddad
kyckling med rödbetssurkål.
Sist ut i detta set var ett av de allra första faten som producerades, 3/2010. Detta var en 225-liters barrique som tidigare innehållit Bordeauxvin, och en buteljering jag var ganska skeptisk till. Rödvin och whisky brukar kunna bli en mindre lyckad kombination, men här har det som tur är inte gått överstyr. Detta är Smögens första femåriga buteljering och till den serverades en pytt med kalkonkorv och "mammas ryska" saltgurka. Whiskyn har (tror jag) ifrån vinet fått en egen mineralig och örtig ton, och ihop med maten kom en häftig pepprighet fram. Att den är snäppet äldre tycker jag avspeglas i lite mera mognad och lugn.
Privatfaten
Sista (trodde vi) omgången var desserter och privatfat. Till dessa serverades tre chokladbitar som valts lite i blindo eftersom Evert inte låtit Jolla prova dessa innan. Det var först en med rökig whisky, en med Tiramisu och en salt choklad med en bit hårdost. Sist ut var "en jävla god dessert" som jag hittade en del pepparkaka i.
Först av privatfaten var Jubilee. Den är besläktad med Sherry Project 1:4 då lagringen var på ett franskt sherrymättat quarter-cask. Fatet har lagrats 3.5 år och såldes enbart till de som besökte Smögens femårsjubileum 2015. Med risk att bli lite tjatig var det en rejäl dos kryddor och tanniner från fatet. Resterande dessertvirrar kom alla ifrån 30 litersfat av Europeisk ek och var tidiga fat i produktionen, A1,A8 och A9 2010. A8 och A9 var båda Sherryfat och bjöd på vad jag i alla fall så sent på kvällen tyckte var väl mycket "nyeks-tryck", med en doft som påminner lite om den klisterkick som Amerikansk Ryewhisky från nya fat kan ge. Detta ofta är fallet med små aktiva fat, och en stil som många gillar. A1 var den av dem jag var mest spänd att prova. Det är ett fat som mättats med Madeira och det bjöd på en mjukare ton och vad jag tyckte kraftigare rök än de andra, naturligtvis mycket trä men den i kvartetten som höll bäst balans och klart föll mig bäst på läppen. Det var det där med sötare viner och rökwhisky igen.
Matchningen fungerade bra trots att det var ett blindskott och kombinationen choklad-salt-ost-whisky var häftig.
Privatfat och dessert.
Bonusen
Sist ut trodde vi alla var den omtalade Mr Millburn, fat P53/2011. Detta fylldes med sprit destillerat på en batch med malt på nästan 100 ppm fenolhalt - mot de 40-50 som normalt hårdrökt malt håller. Malten skulle nog egentligen levererats till Islay och ett destilleri känt för tokrökning av malt. Fatet var ett 30 liters europeisk ek-sherryfat som lagrats tre år. En del av detta fatet buteljerades av Eldvatten och bägge varianterna inbringar numera fantasipriser på andrahandsmarknaden. Whisky är till för att drickas så det var extra skoj att en sådan raritet öppnades och provades till rimlig kostnad.
Många ville fota när Evert tog fram Mr Millburn.
Plötsligt dök det upp fler glas ifrån köket, eftersom Evert hade säkrat ett par referenssampel från samma maltladdning. Den ena hade legat på refill bourbonfat och den andra på ett 500-liters nytt Puncheonlikt fat av Amerikanskt vitek, bägge drygt 4 år. Den från Bourbonfatet kändes ung och hade tydlig släktskap med råspriten, mycket maltig och müsliaktig och med en påtaglig rökighet. Den kändes inte färdig men den kan nog bli något i hästväg om den får ligga tio år till eller så. Från den nya viteken kom en påtaglig smörighet och rejäl sötma i nosen, till det en rejäl pepprig och häftigt kryddad smak. Det här är en fatmodell liknande den som ofta används av Japanerna med gott resultat och den här tror jag definitivt kan bli riktigt häftig relativt snart.
Mr Millburn då? Den var väldigt häftig och kvällens höjdpunkt. Trots att det var extra allt så tyckte jag den var balanserad. Den var fyllig och mera rakt på rökig än de andra men resultatet vart ändå väldigt bra. Jag och flera med mig köpte extra Groggybags av den för att kunna utvärdera igen hemma under mera ordnade former.
Slutet
Efter att alla nogsamt tömt sina glas, i munnen, på bordet eller i små groggybag-flaskor för senare njutning bröt sällskapet upp. Några hade en rejäl hög disk att avverka, några hade en krog att inventera och jag hade en skjuts hem till Linköping att ordna. Evert lovade att återkomma med flera liknande provningar, och jag kommer gärna igen, detta var väldigt gott och väldigt annorlunda.
Glasen tömda och lite sparat för hemfärden.
Hela provningsgänget, lite gladare
och suddigare än vid starten.
Ett stort tack till arrangörerna för att de ordnade detta och att jag fick möjligheten att närvara.
© All text och samtliga bilder tillhör Mattias Johannesson.
