Jag var ganska tidigt ute med fatköp i Skottland. Inte riktigt i tid för vad som nog var första vågen då Springbank på åttio-nittiotalet drog igång fatförsäljning för att få snurr på en vacklande verksamhet. Ett av försäljningsställena var La Reserve, en vinbutik som Mark Reynier drev ihop med Gordon Wright som tillhörde Springbankfamiljen. När Mark och kompani drog igång Bruichladdich våren 2001 finansierades en stor del av den tidiga driftsverksamheten av fatköp, många till svenskar som jag.
Yngre version av mig själv
med yngre version av whiskyn.
Starten
Några dagar efter det omskakande 9/11 åkte jag på Whiskyresa med Beathas Vänner. Efter en synnerligen trevlig kväll med Euan Mitchell på Springbank nådde vi whiskymeckat Islay där vi fick bryta torv med då levande legenden Norrie Campbell. Dagen efter hamnade vi efter ett par trevliga destilleribesök till slut på Bruichladdich där Duncan McGilliwray guidade grundligt. I baren lämnade jag min (och några kompisars) fatbeställning till Jim McEvans dotter Lynne. Jag undrade om en beställning på nästan 800 pund (runt 12 tusen i dåtidens kronor) för en ex-Bourbon Barrel med Port Charlotte gav en gratis T-shirt, men icke. När väl bekräftelsepapperen kom ett par veckor senare fick jag ett "gammalt"fat destillerat i juli, inte mig emot.
Samplingar
I fatavgiften ingick ett sampel per år. Flera år fungerade Mark Reynier som personlig kurir då han var ständig gäst på Linköpings Whiskymässa, men de skickade även sampel utan avgift direkt hem. Servicen att få sampel försämrades klart 2012 då Remy Martin tagit över och leverans till Sverige var inte på kartan. Som tur är är det många svenskar som har vägarna förbi Islay och jag har två gånger fått deltagare på Svenska Eldvatten´s resor att hämta sampel - många tack.
Redan första samplet, efter cirka 18 månaders lagring, var klart njutbart enligt den enhälliga, och ganska subjektiva, ägarpanelen.
Besök 1
Jag tog mig till Islay och besökte fatet två gånger. Första besöket gjordes efter drygt två år. Guiden den gången var en tysk praktikant, och själva guidningen gav oss kanske inte så mycket kunskap. Det roligaste var när han pekade på några "rara" fat från Chateau d'Yquem och jag konstaterade att jag skulle ta med ett sampel från ett av dem. Fet chans tyckte han, men fick lång näsa när lagerchefen John Rennie kom från andra hållet och undrade om det var jag som skulle ha ett sampel. Det var en kompis fat som samplades och provades innan vi åkte till lagren av och i Port Charlotte för vår sampling.
Det var häftigt att följa med ut i lagret, se sitt eget namn på fatet och med kopparvalinchen slanga upp ett smakprov. Enligt köpehandlingarna gällde det ett refill-bourbonfat, men då fatets lock inte var övermålade utan under min info klart visade Heaven Hill, samt med tanke på fatets utveckling så är jag tämligen säker på att det var ett färskt Bourbonfat.
Dagens sista sampel att hämta var ett Beathas Vänner-fat. Detta var på högsta etagen i höglagret och vi fick åka upp i en synnerligen ranglig korg på en gaffeltruck. Väl däruppe samplades den och jag skrev sedemera en liten reseberättelse om detta för Beathas Vänner. Jag nämnde det för Mark Reynier nästa gång vi sågs och fick den sedan publicerad på Bruichladdichs hemsida i översatt form. Efter ett tag insåg de kanske att vi inte följt speciellt många av Health and Safetys regler vid tillfället och att detta framgick väl tydligt, och inlägget försvann.
Bilden ovan: John Rennie bjuder på ett glas från Beathas romfat. Vid buteljeringen efter dryga tolv år höll den över 67%, en av de starkaste skottar jag smakat.
När samplen skulle regleras på kontoret gick barska Ella i taket. Jag hade ju för allt för kort tid sedan fått ett sampel uttaget från fatet, och fick dyrt och heligt svära på att inte ta ut nåt sampel på några år.
När vi handlade i butiken tyckte Lynn att hon kände igen mig, så något avtryck måste inköpet några år tidigare ha gjort, men fortfarande ingen gratis T-shirt i sikte.
Besök 2
Inför besök två våren 2006 hade Mark utlovat en guidning av nestor Jim McEvan själv, och nu var fatet snudd på fem år gammalt. När vi kom dit var dock Jim fullt upptagen och ingen verkade tycka att vi bokat audiens med Jim, det hade Angela och ett gäng från Mackmyra. Svenskar som svenskar kanske de tänkte. Det blev till att gå en vanlig tur, bjudas på en del att prova på, och vänta. Efter diverse turer fick vi slå följe med Jim och Mackmyragänget till lagret i Port Charlotte där de också hade samplingsärende. Efter nogsam sampling av mitt och Angelas fat bjöds det på en några veckor gammal X4 som var senaste påhittet från gänget. Efter destillation fyra gånger genom pannorna nåddes nästan 90% men jag tror den späddes till runt 80 innan den hamnade på fat. Hursomhelst var det häftigt hur drickbar den var trots styrkan och ungdomen.
Jävlar va gott, verkar Jim tycka!
Alla bilder blir inte så bra som man tänkt.
Angela, Jim, jag och Mark Reynier.
Väl tillbaka på destilleriet insåg Jim att tiden började rinna iväg, det var VIP-besökare från Japan på ingående. Han drog med oss till det lilla fatlagret närmast destilleriet, pekade ut ett gäng fat till lagerförmannen och sa till honom att se till att vi skulle prova dem. Sen hade vi "ganska" trevligt i sällskap av diverse Bruichladdich och Murray-McDavidfat. Nöjda och inte helt stadiga åkte sällskapet därefter till Ardbeg. Där möttes vi av en skylt som förkunnade att det var stängt på grund av bröllop. De ordnade dock så att Stuart Thompson själv skulle guida för oss som bokat medan ordinarie guider stuvade om Old Kiln till bröllopslokal. Han undrade om någon nödvändigtvis ville se destilleriet innan vi gick till lagerhusen, en kompromiss vart att vi tittade på pannorna och sedan generöst provade ett sherryfat liknande nya Young Uigedail som inte alls var dum även ur ett provrör på en liter eller så.
Ardbeg är gott i stora glas!
PC5
Inte långt efter vårt besök där Jim smackat nöjd över snart femårig Port Charlotte lanserades PC5, den första officiella buteljeringen av Port Charlotte. Efter buteljering av PC6 och PC7 började lagren sina och de erbjöd oss ett fatbyte. Om de fick vårt fat skulle vi få ett höstfat från 2001 och en låda PC8 (eller om det var nio). Erbjudandet ratades, har vi hängt med så länge ville vi ha samma fat hela vägen.
Buteljering #1
När fatet närmade sig tio år bestämde vi att ta ut ungefär hälften. Med en otrolig service fick vi 96 flaskor buteljerade med nio olika etiketter vid en ospädd styrka på drygt 64%. Av skattetekniska skäl exporterades det till Danmark för hämtning på Juuls och egenimport. Resultatet blev gott, mycket gott, inte bara enligt mig utan av många vars näsor har betydligt större "cred" än min.
Efter tappningen av en stor del av fatet varnades vi av många för att det skulle dunsta mycket mera nu och riskera att bli dåligt av den stora mängden luft i fatet. Jag tyckte att med tanke på att många riktigt gamla fat måste vara lika tomma och inte ha blivit dåliga för det så chansade vi och lät det ligga. Jag slantade upp för fem års lagring till och försökte fixa sampel varje år för att hålla koll.
Resultatet av första buteljeringen.
Buteljering #2
När vi samplade efter drygt 14 år tyckte vi att det hänt tillräckligt mycket i förhållande till första buteljeringen att det bestämdes bli en femtonåring. Efter Remy-övertagandet var det inte bara sampelhanteringen som blivit krångligare. För buteljering aviserades väldigt lång framförhållning och betydligt mindre välvilja med specialetiketter. Eftersom vi var osäkra på mängden som var kvar, och för att det fortfarande skulle köras på förmodat drygt 60% fatstyrka ville vi dessutom ha det på halvliterbuteljer vilket inte var på kartan.
I whiskyklubben har vi flera gånger nyttjat Whiskybroker och våren 2016 flyttades fatet dit för att ett par dagar in på 16:e året buteljeras. Här var friheten med etikettsdesign stor och en egen etikett designades av kompisar. Jag blev sedan ytterst förvånad när det rapporterades tillbaka att det blev mer än 170 flaskor, och fortsatt med en styrka på dryga 60%, inte speciellt greedy angels på ön trots alla varningar. Det var heller inte tal om att behålla sista slatten utan sista flaskan blev drygt halvfull.
På grund av semester hos privatfatshanteraren på Juuls fick flaskorna ligga en månad i Skottland innan transporten dit kunde ordnas och hämtning planeras. För att undvika att hämta hos Juuls inne i centrala Köpenhamn gjordes hämtningen en vardag på lagret lite norr om stan. Med hjälp av kaffe, Livet är en fest-poddavsnitt och tur klarades Linköping - Juuls tur och retur på 10.5 timmar och jag kunde äntligen korka upp en Port Charlotte 15 år i soffan.
Nöjd publicerade jag en bild på Malt Maniacs & Friends Facebooksida, varpå förfrågningar om köp kom från kända och okända i en strid ström. Samlaren med en hel vägg Bruichladdichwhisky i sin restaurang var lite för häftigt för att motstå, i övrigt bytte jag mest några flaskor med andra. Resten av min andel hoppas jag räcker ett par år eller så tills de fat som nu är i pipen på Smögen och Box mognar till och buteljeras. Som många andra har ett fat ynglat av sig och blivit fler, något jag tror alla nya destillerier välkomnar.
Känns ganska häftigt att se
"sin" buteljering på kroghyllan!
Någon Bruichladdich T-shirt blev det aldrig, men i övrigt är jag synnerligen nöjd med detta projekt, som näst skolgången är det hittills längsta med ett slut som jag genomfört.
Äntligen.
© All text och samtliga bilder tillhör Mattias Johannesson.
