USA har inte gjort mycket väsen av sig på singlemaltfronten, trots att det numera finns hundratals nystartade destillerier runt om i landet. Delvis beror det på att det är krångliga regler för maltwhisky som inte kommer från gamla klassiska länder, samtidigt som att sätta etiketten whiskey på flaskan är okej om spriten bara passerat genom en tunna...
Nu ska vi titta lite närmare på hur det står till med maltkokandet "over there".
Pionjärerna
Den förste i USA att uppmärksammas i whiskynördskretsar för sin maltwhisky var nog Steve McCarthy på Clear Creek i Oregon. Han hamnade prominent i Murrays omdiskuterade whiskybibel redan 2004 och hade totalt ett tjugotal fat i lagret när jag var på besök ett par år innan. Dock är grundaren McCarthy för mycket av en mångsysslare för att riktigt platsa, han bränner det mesta som rör sig, grappa, fruktsprit, likör och en väldigt god granskottskryddad vinsprit. Bläddra genom gamla Allt om Whisky från ca 2009 så finns en artikel från mitt senaste besök där.
En annan pionjär är Copper Fox i Virginia som startade runt 2000. Rick Wasmund gör där whisky med korn och råg som bas och har egen golvmältning och maltrökning (se: https://sirholmenspirits.com/artiklar/copper-fox-2010/). Reglementet i USA tillåter att han turbolagrar med kolade träklossar i faten och en liten fatbastu.
Anchor i San Fransisco har länge haft kultstatus för sin rågmaltwhisky Old Potrero, och innanför bukten finns St George som gör bland den bästa amerikanska malten jag provat men som aldrig går att få tag på (se artikel på whiskynorden.se).
Men, tillbaka till några andra som jag på resor over there hittat buteljer av senaste året.
Westland
Westland grundades 2010 i Seattle, har medvind och vinner massor med priser för sina produkter. De är unga och verkar ha likartade nördanlag som Roger Melander på Box. På webben listas alla släpp nogsamt med maltinnehåll, fat och jäsdetaljer. De gör enbart maltwhisky med klar skotsk inspiration. Den skotska inspirationen syns i att de använder en del kraftigt torvrökt malt och importerar fina sherryfat för lagring. Den amerikanska inspirationen syns i användande av Lomond-liknande hybridpannor och delvis nya kolade viteksfat.
Pannorna hos Westland.
(Bild från www.westlanddistillery.com).
De är måna om lokala produkter och använder delvis Washington-state odlat korn och har till och med tunnor från lokala ekar, Quercus Garryana. Senaste nyheten är att de ute på Olymipahalvön, ni vet där Bella blev vampyrbiten häromsistens, har de fått tillgång till en torvmosse så att de kan röka på med sin egen torv också.
Produktionsmässigt utgår de från ett recept med flera olika maltvarianter, inklusive hårt rostad chokladmalt och hårdrökt skotsk malt. Dock är det mesta pale-malt från Washington state. För att maximera estrar körs nästan en veckas jäsning och med enbart bryggerijäst. Trots hybridpannorna körs dubbeldestillering, och whisky lagras sedan utanför staden i dunnagelager även om bränneri och deras besöksverksamhet ligger nära Seattles centrum. Kapaciteten är drygt 200 tusen liter sprit per år, så inget som oroar skottarna direkt.
En bild från Westlands lager.
Ser verkligen ut som Skottland.
(Bild hämtad med tillstånd från www.jewmalt.com).
Nu finns tre standardutgåvor att tillgå, förutom American oak en sherrylagrad och en rökvariant. De släpper diverse singelfat och andra specialare. Inferno släpptes den första april, lagrad drygt två år på chilipepparfat... jag vet ärligt talat inte om det är ett skämt eller inte, men SMWS gjorde ju HotScotch på Tabascofat så varför inte.
Innehållsspecifikationen på nya
Garryana är ganska detaljerad.
(Bild hämtad med tillstånd från www.jewmalt.com).
Hillrock
Destilleriet ser mest ut som
ett rejält hus med garage.
Hillrock ligger i Hudsonflodens dalgång långt upp i New York state, mellan tungvrickarna Poughkepsie och Schenectady, nästan rakt väster om Boston. De stoltserar som värsta skottarna med anno 1806 prominent på de snyggt stylade buteljerna. Det må vara att det bara är husbondens hus som är så gammalt, destilleriet kom igång runt 2013. Här är det "grain to glass" som framhävs, korn och råg tas från egna marken och mältas på plats.
Rökning av malten sker på plats, i
bakgrunden en nöjd David Pickerel.
Det bränns bara whiskey, men inte bara malt. En hybridpanna från Vendome används och är så effektiv att en destillation räcker.
Första produkten som kom ut var en Soleralagrad bourbon. Bourbon måste ju naturligtvis lagras på nya kolade viteksfat, men efter lagringen kan de ju utan problem "vila" i andra fat innan de slutar i flaska. Om de rackas om mellan olika fat eller ståltankar det är också ok. I alla fall har de på Hillrock lyckats få myndigheterna med på detta och kan därmed lansera en Soleralagrad Bourbon. En av grundarna är David Pickerell som efter sin karriär på Makers Mark nu medverkar som expert på många uppstartsdestillerier, bland annat det omsusade Whistle Pig som lanserat väldigt populär rye, som även om den buteljerats i USA var producerad norr om gränsen.
Dock var det malten vi skulle tala om. De mältar och röker malten själva och destillerar den sedan. Jag lyckades få tag i en flaska singelmalt från fat #5, som är så ny att den inte ens finns med på deras hemsida. Den verkar lagrad i nya och hyperaktiva viteksfat i mindre än fyra år och har även en sherryfinish.
Påkostad Hillrockflaska med Dave Pickerels äkta
signatur på framsida och sidoetikett, och för
säkerhets
skull tryckt på baksidan. (Foto MJ).
New Holland
New Holland är en sån där mångsysslare från Michigan, mellan Detroit och Chicago, som började med ölbryggning. Men, efter tio år utökade de och destillerar även flera sorters sprit bland annat whiskey. Gör man öl och ibland får lite fuljäsning verkar det händigt att ha ett destilleri och göra sprit av eländet.
Här hittade jag på en spritbutik en Straight Malt Whiskey som de kallar Zeppelin Bend. Namnet kommer från en repskarvningsknut som kallas just Zeppelin Bend. Jag har dock svårt att se kopplingen mellan en knut för att hindra en zeppelinare att stiga till väders och whisky. Straight whiskey innebär minst två års lagring i helt nya kolade viteksfat. Dock har de hållit sig ifrån att lagra på småfat och träet har inte tagit över. Den är dubbeldestillerad och lagrad i tre år.
Lite halvblinda noteringar
För att få lite hjälp med provningen skickade jag lite blindsamples till Whiskynörden och herr whiskybloggare Tjeder, samtidigt som jag själv provade halvblint.
Heat 1 - Milda Malter
I första heatet sparrades Zeppelin Bend mot två andra unga malter från aktiva fat. Den ena var en Irländsk Kilbeggan Single malt (jo, det är malt, den buteljeras normalt som en blend men finns en destillerispecial också destillerad bara på museidestilleriet - eventuellt bara andra bränningen då jag har för mig att de startade med bara spritpanna och resten från Cooleys, men nu är destilleriet komplett) och den andra den svenska Mack som jag tycker drar lite åt publikfriande nyeks-Bourbonstil. Alla påvisar en klar dammig ekighet från nya fat och fruktiga "hårt destillerade" toner. Åsikterna gick isär, jag tyckte bäst om amerikanens karamelltoner trots de klart ekiga tonerna medan Johan föredrog Mackmyras fruktighet och inte alls gillade Irländaren som jag tycker är okej men inget speciell. David gillade som jag godistonera i Zeppelin efter en inledande skepsis, tyckte Kilbeggan bjöd på intressant "skitig" sprit och att Mack mest viskade o kändes kolonndestillerad. Ingen av oss hoppade väl högt av upphetsning, andra heatet lovade mer!
Kort sammanfattning av våra nötter
Zeppelin Bend: Nyekstoner, vanilj och karamell, för den sötsugne.
Kilbeggan: Gräsig, spritig, skitig och söt.
Mack: Fruktig, lite bränd och ekig.
Heat 2 - Jorden runt
Här provade Johan och jag och i detta heat var det Westlands Peated och Sherry ihop med Hillrock som ställdes "mot" nya Miyagiko NAS och Braunstein 14:2 - rökig med bourbon/sherryfat. Här var det ingen tvekan om att Hillrock var i en klass för sig, tyvärr sämre, en allt för kraftig fatinfluens gav syrliga träflis som främsta meriter. Westland Sherry gillade vi båda bäst, trevlig komplexitet och mix mellan fat och sprit. I subklassen rökiga vann Braunstein, som har en ganska egen gräsig stil från hybridpanna, över Westlands rökare som kändes lite tunn och inte speciellt rökig. Japanen får ok, men tyvärr tycker jag att Nikkas nya NAS av Yoichi och Miyagiko känns långt från de åldersbestämda varianterna de ersätter (och tyvärr kanske dyrare än gamla tian när de kommer hit).
Notsammanställning
Westland Sherry: Syrliga sherrytoner, munfet, röda frukter och peppar.
Westland Peated: Sälta, lätt rökighet och kort.
Hillrock Single Malt: Massiva ekkryddor och slöjdsal.
Braunstein 14:2: Rökt mat (bacon eller fisk, åsikterna går isär) och "höga" toner av mentol-gräs.
Miyagiko NAS: fruktig sötma, nötter och choklad.
Framtiden
Amerikansk single malt kommer nog, precis som svensk, att vara en nisch för kännare på världsmarknaden. Jag tror definitivt att Westland kommer att bli en hit som kommer att få stor spridning. Trots de små volymerna finns den redan nu i många spritbutiker runt om i USA, och importeras till Europa av La Maison du Whisky. New Holland har öl som främsta produkt och jag tror att även om de har en handfull olika whiskeyvarianter kommer de nog inte att nå nördarna i nån större utsträckning. Hillrock kan säkert lyckas, kraftigt träsmakande och ung whiskey går ju hem och grannen Tuthilltown (Hudson) med liknande profil såldes ju häromåret till familjen Grants i Skottland.
© All text och samtliga bilder (förutom där annat anges) tillhör Mattias Johannesson.
